Men Kalle, det är bara ett spel, var inte så arg. I mer än fyrtio år har jag fått höra den kommentaren från människor som står mig nära. Självklart förstår jag andemeningen i invändningen. Dvs, att man inte bör ta det jag upprörs för på så stort allvar. Personligen kan jag tycka att det är upprördheten jag på sätt och vis betalar för. Utan den är läktaraktiviteten inte lika intressant helt enkelt. Att känslomässigt beröras av saker som är skapade just för att beröra oss känslomässigt. Bröd och skådespel som hindrar oss från att göra revolution.
Min invändning riktas med andra ord mot ordet "bara". Nej, det är inte bara ett spel. Ett spel är det men inte bara ett spel. Som om spelmomentet skulle motivera till att inte brista ut i okontrollerade känsloutfall.
Men, vad är egentligen ett spel?
En av de bästa texterna om boxning är den späda författaren Joyce Carol Oates "Om boxning". Till skillnad från många andra inom "kultureliten" tacklar hon boxningen som sport. Annars brukar det vara vanligt att se boxningen som något annat, en metafor för livet eller som en ursäkt för att bre ut sig om gamla greker. Den fällan hamnar inte Oates i. Men i en väsentlig sak skulle jag påstå att Oates har fel. Hon menar att boxningen till skillnad från de flesta andra sporter inte kan ses som ett spel. Själv vill jag säga att det är spelet som gör knytnävsslagsmålet till boxning. Utan spel ingen sport och kvar är endast en fysisk aktivitet och i det här fallet en ganska barbarisk sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar